10 juli 2017

Om det inre känslolivet

Är åter på väg hem. Det är ju, som bekant, inte helt okomplicerat. Men hittills går det över förväntan. Vi (kollektivet tågresenärer) var till och med tidiga till Trollhättan, kors i taket. Men som den skeptiska person jag är (?) jublar jag icke ännu. Ska efter denna tågresa klara mig igenom ännu en, följt av bussresa och bilfärd innan jag slutligen kan nå min hembygd.

Jag ska vara där så himla länge. Flera veckor.

Jag har inte varit där i flera veckor sen... alltså jag minns faktiskt inte ens när jag var hemma så länge sist. Många, många år sen? Känslor jag omedelbart känner inför den insikten: sorg, stress, frihet, dåligt samvete, glädje, upprymdhet, lätt panik, kärlek, hat. Mmmmm, att vara en känslomänniska ändå.

Alla ni som inte gråter/skrattar/skriker/älskar/hatar som enda känslouttryck utan typ känner "Jo, men det här var väl okej" om vissa (de flesta) saker, är det inte ljuvligt?
Jag försöker ibland att vara en sån person. Lite mer lagom. Men det slutar ca alltid med att jag har undertryckta känslor som bubblar under ytan, fördubblas och så har jag helt plötsligt kastat en citron i en dörr i vrede över att ett kastrullock ramlade av kastrullen och skrämde mig. Följt av dåligt samvete pga ilskan och börjar då storgråta istället. Avslutar kalaset med smaka på maten i kastrullen och utbrista "ÅÅÅÅH VAD GOTT VAD GLAD JAG ÄR ATT JAG SKA ÄTA DETTA SNART!!!!".


:')

Tur att jag fortfarande har fyra timmar inkluderat 30 vänteminuter mol allena i TORSBY för att hantera dessa känslor innan jag anländer Malung.

/Mvh känsligast i kommun.





Inga kommentarer:

Skicka en kommentar